Nu är jag hemma efter flera timmar i stan. Rafaela kunde tyvärr inte följa med på bion, men Cornelia kunde fortsfarande. Vi skulle gå på Patrik 1,5 som vi trodde började 16.00 och vi kom precis i tid. Dock var det fel bio vi hade åkt till. Så vi köpte biljetter till filmen som började 18.10 istället. Vi hade två timmar på oss alltså och det kändes som minst 10 vi fick stå och vänta. Vi gick till NK och kollade runt, och Cornelia kritiserade allt och sa att det bara var billigt skit där. Haha, ''det här är mindre än min garderob'' sa hon också och fick en del blickar.

Filmen skulle ha börjar 18.10 som sagt, men på grund av en massa problem så gick den igång vid 18.40. Vi ska gå och klaga till oss gratisbiljetter någon dag, söndag tror jag att det blir. Filmen var hur som helst väldigt bra och det roligaste var nog alla gamlingar som tittade på den och skrattade.

När vi skulle åka hem såg vi Amir på tågstationen. Jag ville gå fram, men för de som känner Cornelia vet ni självklart att det skulle vara ''totalt pinsamt''. Jag tycker nog själv att det var pinsammare när hon somnade på bussen. Jag tog först bussen hem själv, men Cornelia som egentligen skulle ha tagit tåget kom på att det gick snabbare med buss så hon tog den som åkte tio minuter senare. Jag hoppade av vid Strandkyrkogårdens hållplats och väntade på att gå på hennes buss. SKITLÄSKIGT! Mörkt, regn tillsammans med snö, och bara bilar som åkte förbi. Aldrig mer, speciellt inte om hållplatsens namn innehåller kyrkogård. Vad tror ni att jag tänkte på de tio minutrarna som jag spenderade där?

Som tur är finns alltid en nödperson man kan prata med i telefon om man är rädd. Erika Jensen heter hon. Jag pratade med henne på bussen och missade faktiskt Cornelia som undrade vad jag höll på med när jag bara gick förbi henne. Självklart fick jag ett sms direkt till mobilen och kunde gå och sätta mig vid henne. Jag tror vi åkte en station och sedan hörde man en snarkning. Jag ville bara skratta högt som ljudet på bion, men det skulle ju vara pinsamt, som Cornelia tycker är att gå fram till personer man inte känner. Men att prata högt som om man vore Paris Hilton på NK, det är inte pinsamt inte. Inte att somna på bussen heller. Det har faktiskt hänt mig ett par gånger också, och då har jag vaknat med huvudet riktat mot golvet. Man bara vänder bort huvudet från personer som möjligtvis kan ha sett en och fått sig ett litet leende.

Nu är jag hemma och mamma är skitsur för att jag egentligen inte fick slösa bort mina pengar, fast pappa sa att det var okej. Nu ska han ju självklart komma med ursäkter som ''VA?! Det har jag inte alls sagt?''. Så typiskt honom. Nej, nu blev jag trött. Jag ska nog sitta här en stund till och sedan blir det sängen.

Time for some pictures från kvällen nu, enjoy!

Bloggar som nämnts i detta inlägg: Cornes, Raffas, Erikas och Amirs (klicka på namnen för att komma till bloggarna).